crypticlove

Lite tankar om förhållanden.

Är det inte meningen att man bara ska vara med den personen man inlett ett förhållande med? Eller är det helt okej att hångla och knulla runt som man vill? Varför har man då ett förhållande om det tydligen är jättesvårt att hålla sig till just den personen. Vad är det som saknas i förhållandet och i huvudet på pulvret som inte kan hålla fingrarna i styr?

Det förnuftigaste är väl att inte inleda ett förhållande när man vet att man ändå kommer ha sex med någon annan om man får lust. Vart finns respekten? För det är jävligt respektlöst och måste vara så himla kränkande för partnern. Om den nu får reda på någonting överhuvudtaget? Hur kan man se någon i ögonen efter en sådan sak? Krypa ner i samma säng, tala om för den personen hur mycket man älskar den? De är inte i närheten av kärlek, de är bara lek. En konstig lek som handlar om det sjukliga suget efter uppskattning och spänning.

Att hitta någon som är så trygg i sig själv att den inte känner av det där suget, det är med säkerhet en stor utmaning. Kanske till och med en omöjlig uppgift. Då jag börjar tappa hoppet om männskligheten. När detta är något som pågår i alla åldrar kors och tvärs, överallt och där man minst anar det. De är svårt att inte bli cynisk.